SISTADELEN!!!!!!!!!!!!!!!!!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Har du inte läst den här serien innan? Här är alla tidigare delar!

En av de värsta nätterna när sorgen var alldes för stor fick jag en dröm.

Först såg jag Gustav. Han var så fin, som vanligt, sen såg jag vad som var annorlunda. Han hade på sig samma kläder som  första gången vi möttes.

Men han hade vingar. Änglavingar.

- NEJ! Är du också död? Som mamma??? skrek jag till honom.

- Ja, men jag var död innan vi ens möttes. Jag dog för flera hundra år sen. Men det är du nog inte så instresserad av. Men när jag såg dej, eller Clifford, hur han behandlade dej, då blev jag arg.

Så jag flög ner på jorden för att visa dig att alla var inte monster. Men jag ville inte ge för mycket spår.

Jag skulle lämna dig tidigare. Du blev för ledsen när jag försvann. Vi skulle bara vara vänner.

- NEJ!

- Jag tycker fortfarande om dig Nichole, men ta hand om Oskar, detta är inte hans fel. Du plågar honom bara. Han är helt ensam. Med mig i himmelen och dig sjuk. Du kan vara en mycket bättre mamma.

Det kan jag faktiskt se. Hejdå...

- STANNA! Snälla...

Jag vaknade, duschade, klädde på mig, lagade frukost och gick in till Oskar.

Först nu såg jag hur påverkad han hade blivit. Jag mindes hur bra mamma min mamma hade varit, och bestämde mig för att bli lika bra.

Jag började där jag slutade med hans inlärning.

Han var lika god och vänlig som Gustav.

 Ju mer han växte, desto mer såg han ut som  sin pappa.

Sen när jag blev gammal fick han ta ansvaret att sakna någon medan jag tittade på från himmelen med Gustav.

******

Hur var den sista delen nu då? BRA? KOMMENTERA FÖR I HELSIKE!

Nu är det dags för den 10.onde delen! Vad är det för fel på Nichole, e hon sjuk?

Tidigare delar HÄR!

Jag förstod fortfarande inte vad det var för fel på mig, var jag magsjuk? Jag hade ju ingen feber...

Jag fattade när jag kände en liten spark från magen när jag rätade på ryggen.

Jag ropade aoutomatiskt på Gustav.  Han hade i princip flyttat in till mig, han var alltid vid min sida.

- Vad är det Nichole?

Hur, vad ska jag säga?

- Jag har bäddat klart nu, sa jag.

Jag visste att jag skulle behöva berätta någon gång, snart. Om våran lilla baby redan börjat sparkas.

Jag blev tröttare och tröttare, varje dag.

Vi låg bara i soffan och tittade på film. Han märkte förstås att min mage blivit större och större.

Och när han fick reda på att ja var gravid blev han helt tyst och stirrade rakt framåt. Han såg orolig ut.

Sen sprack han upp i ett leende och började diskutera namn.

Vi låt Jenine ta ett foto på oss.

Sen tog vi några i en automat.

Jag tvingade honom och ta några själv, för att ha någon bild på honom utan mig.

Magen blev allt större.

Vi inredde mitt gamla rum till ett barnrum. Sjäva hade vi ju redan flyttat in i mammas gamla.

En morgon kände jag att det var dags.

Vi tog snabbt en taxi till sjukhuset.

Några timmar senare fick vi gå ut.

Vi hade fått en liten Oskar. Han växte fort.

En dag när jag och Oskar var ute på promenad mötte vi Clifford och Kiki.

- Men herregud, har du fått en unge??  Kiki kolla. Vem är den lyckliga pappan?

- Usch, såna skriker väl bara och tar upp tid?

- Hejdå, jag tror att jag och min unge går nu!

- Godnatt Oskar.

- Nichole och Gustav fortsatte lära Oskar allt han behövde kunna.

Som att inte bita på xylofon pinnen.

- HEJ Oskar!!!

- Hej, papa! *skratt* *fniss*

- Säg Mamma.

- Mama.

- Kom Oskar! Kom till mamma!

Inte ens Jenine kunde hålla sig från att älska honom.

En dag.

- Papa!!!! Inte mamma!

- Pappa är borta. Han är borta.

- Kom, pappa har inte varit hemma idag.

För första gången är han bara borta. Utan att säga något.

- Gonatt.

- Sov gott.

Det gick flera veckor utan att Gustav syntes till. Ingen hade sett honom.

En dag gav jag upp. Jag orkade inte vänta längre, för att jag visste att han skulle inte komma tillbaka till mig och Oskar.

Jag la mig ner på  golvet, jag gav upp. Jag blev tyst i flera veckor. Jag skrattade inte. Jag bara gjorde det jag skulle. Inget mer. Matade och tog hand om Oskar, inget mer.

Oskar blev ensam. Han fick bara mat, men ingen kärlek. Han blev också tyst. Men han var bara 3 år.

Tidigare delar HÄR!

Jag vaknade sent på morgonen efter bröllopet, det sved lite i kinden efter örfilen Clifford hade gett mig, men det var det värt.

Varför är jag i mammas gamla dubbelsäng?

När jag gick upp för att laga frukost stod Gustav i köket och hade lagat mat.

Det var ganska stelt mellan oss, jag satt helt still försökte minnas gårdagen.

- Jo, det verkar som att jag stannade över här inatt... sa Gustav och bröt tystnaden.

- Ja, det verkar så, mumlade jag.

Vi betämde oss för att vi skulle gå till museét under dagen. Jag sminade mig lite, lite extra av någon konstig anledning... Jag satte på en gammal rosa-röd rouge på kinderna.

- Ska vi gå?

- Jag vet inte.. Jag känner ingen som går runt med korta jeansshorts och höga klackar, om inte Kiki, men henne vill jag inte gå på stan med.

Han hade rätt.

- Har jag inte rätt att klä upp mig för en dag till stan?

- Jag skulle inte bli sur om du gjorde det varje dag, det spelar mig ingen roll.

- Nå, hur vad tycker du om Mona Lisa nu då Gustav? Du sa att du aldrig sett henne.

- Jag vet inte. Jag tycker mer om dig iaf. ;D

- Oåhhh, tack.

- Varsågod Nich...

Helt plötsligt fick jag en förskräcklig huvudvärk. Jag hörde inte vad Gustav sa, allt gjorde ont, det kändes som om huvudet skulle sprängas.

- Hej, ta det lugnt, vad hände?

- Huvudvärk... Jag måste gå!

Jag sprang iväg,

in i tunnelbanan hemåt.

Men efter bara några stationer blev jag så illamående att jag behövde gå av.

Sen gick jag försiktigt hemåt, för att inte huvudvärken skulle börja bulta eller att jag skulle må illa igen.

Jag kastade av mig kläderna, tog på mig pyamas och tog av mig sminket.

Jag vaknade mitt i natten igen av att jag höll på att kräkas.

Jag rusade in till badrummet.

Sen borstade jag tänderna för att få bort den äckliga smaken.

Jag klädde på mig mjuka och sköna kläder, jag skulle bara vara hemma idag, inte riskera något.

Jag åt frukost.

Matade fiskarna.

Och läste serier. (super ledsen för den handen där i vänstra kanten, låtsas inte om den!!!)

Tidigare delar här!

När jag vaknade nästa morgon var jag sen, jag skulle ju på  Kiki och Cliffords bröllop. Någon annan var sen också...

- Herregud vad du är sen Jenine! Vi måste gå!

- Jag springer inte runt i pyamas som du :)...

- Vi skulle ju ha på oss samma kläder och dom var hos dej, så då slipper jag byta flera gånger...

- Okej, här är kläderna.

Efter ett ombyte.

- Är du säkert på att vi inte kommer bli utkastade om vi har på oss de här kläderna?

- Nej, Clifford skulle inte kasta ut sin  föredetta flickvän från sitt eget bröllop! Och om vi blev utkastade, vem bryr sig.

Ojojoj, vilken perfekt dag, jag och Clifford ska gifta oss, det var inte länge sen jag var nervös att bara vara i samma rum som honom! Inget kan förarga mig idag.

- CLIFFORD! Vad gör du här? Tänk om jag hade bytt om till brudklänning? Du vet att brudgummen inte får se brudens klänning innan bröllopet!

- Jag är jätteledsen Kiki, men gästerna kommer snart jag måste vara på plats!

- Okej då men då får väl jag sticka så länge, det måste bli prefekt idag.

- Man kan ju gissa vem som stått för prydnarderna, vackra blommor och och kusten.

- Jaja, nu börjar bröllopet.

- Jag tager dig, Kiki Clist i nöd och lust, sa Clifford högt.

- Jag tager dej Clifford False i nöd och lust, pep Kiki fram och höll på att brista ut i gråt.

 Åh det blev ett perfekt bröllop, bara att paret passar ihop för bra... Så lika så själviska...

Hela festen blev lika ytlig, tårtan var överdrivet stor med flera våningar, och var hade det stora frukterna vid buffén att göra?

- Hur känns det Clifford? Är du lyckligt gift nu tillslut?

- *glufs* Klart jag är, du behöver inte bry dej. *glufs*

- Och du då Kiki, är du lyckligt gift? Och varför äter du inte av tårtan?
- Vill du att klänningen ska spricka eller? Den är svindyr, jag har designat rosetterna själv. Till skillnad från din och Jenines klänning, ni har ju samma. Har ni inte vuxit ifrån dom än? Dom är fula, jag svär på att jag redan sa det på skolbalen.

- Och om du ursäktar mig, så ska jag gå nu!

- Hej Nichole, hur gick det, jag såg dig inte förren nu. Det är för mycket folk här. Jag ska nog gå snart.

- Jag med, jag ska bara se vad Clifford håller på med, eller jag ska prata lite med honom.

- Gör inget du kommer ångra bara.

Vilket svin

- Ömh ursäkta mig lite Clifford... Jag skulle bara fråga vilket datum du skulle planera nästa bröllop, med tanke på att detta inte kommer hålla.

- Håll tyst Nichole!

- Det där säger du inte till mig!

- Du ska veta att du är en självisk, naiv och rik unge som tror att du kan få allt du vill ha, hellst på en och samma gång!

- Vänta lite nu, så säger du väl inte om mig. Vem är det som förtjänar vem? Det verkar ju ha gått bättre för mig än för dej sen sist! Just det ja, din mamma hur mår hon, eller hur känns det att vara ensam??

- Du säger inget om mig eller min mamma, mamma förstod att du var en dålig människa. Du är inte ens värd dumma, lilla, söta Kiki!

- Hör nu upp!!!!!

- Jag tänker inte prata med dig igen, aldrig! Jag hoppas att blixten slår ner i ditt huvud!

Med de orden sprang jag iväg hemåt.

Men jag skulle inte få vara i fred.

Nichole!

Sjätte delen!

Tidigare delar, här!

Jag vaknade sent den morgonen. Jag ropade på mamma men ingen svarade, så jag gick ut till vardagsrummet.

När jag såg henne blev jag först stum, sen började jag gråta.

Hon låg där på golvet, hon andades väldigt svagt.

Jag tog upp mobilen och ringde 112.

- Hallå, min mamma är döende kom  NU!

- Vi skickar en ambulans och polis, ta det lugnt.

Ta det lugnt? min mamma är döende!

Jag lyfta upp hennes huvud i mitt knä och märkte hur pulsen gick långsammare och långsammare.

Snart slutade hon att andas. Hon låg i mitt knä helt stilla. Polisen kom äntligen.

- Ojoj, vi ska ta henne till sjukhuset.

- Jag beklagar, vi kommer ge henne all vård hon kan få, men hon ser inte bra ut.

- Vad menar du? Ska du vårda en död sim? Hur går det till? Ni kom försent! HON ÄR DÖD!

Ambulanspersonalen kom in och bar bort Germo, min mamma.

Efter ett tag knackade det på dörren. Sen när ingen kom och öppnade steg personen in i huset.

Gustav hittade mig bakom akvariet lutad mot väggen.

- Nichole? Jag tror vi två ska sätta oss på trappan där ute så du får lite frisk luft.

Väl ute på trappan satte jag mig i hans knä. Han höll om mig och frågade.

- Vad var det som hände? Jag såg ambulansen, var det din mamma?

- Ja, snyftade jag.

- Vi får ut på promenad, så du får sträcka på benen!

Vi traskade iväg.

Men bara efter några meter snubblade jag utan att gå upp. Gustav fick lyfta upp mig.

- Du måste...

- Nej! avbröt jag honom, jag vill inte glömma bort Mamma!

- Nej, du ska aldrig glömma bort din mamma! Du ska minnas henne, alla stunder med henne och lyckan att så ha varit hennes dotter. Du ska inte gråta över att du har fått vara det, du ska vara glad!

Han har rätt

- Jag ska inte gråta över henne, jag ska vara lycklig att jag har fått vara med henne så lång tid, sa jag bestämt.

Dom senare månaderna var svåra. Gustav var alltid med mig, vad jag än gjorde.

Ibland gick vi till kyrkogården där Germos grav ligger. Där finns även hennes föräldrars gravar. Min pappas grav ligger i Ryssland, han bodde där hela sitt liv. Jag hade aldrig träffat honom.

Vid graven sörjer vi inte bara, vi minns.

Ibland gick vi till parken för att äta picknick. 

Ibland sitter vi någonstans och bara pratar.

Och ibland gör vi saker som behöver göras hemma.

En dag när sorgen inte finns där lika tydligt, när jag nästan lärt mig att ignorera den. Då hade vi varit ute på en lång promenad hela dagen.

- Du, Gustav, det finns en sim jag tycker du borde träffa.

- Okej, vem då?

- Jenine.

- Din vän?

- Ja, jag tänkte att vi kunde bjuda henne på middag någon dag, eller gå typ på resturang.

- Kolla vad vi har fått post!

Herregud, jag har till och med börjat säga vi, när det är jag som bor i huset!

- Nämen kolla, Kiki och Clifford ska gifta sig, imorgon, och jag och Jenine är bjudna!

- Ska du verkligen gå? Du vet att du hatar honom.

- Jag ska gå, och du ska följa med!

- Okej, om du vill.

- Hej Jenine, vet du vad? Clifford har skickat en väldigt sen inbjudan till hans och Kikis bröllop!

- Okej, de kommer få kämpa för att hålla ihop när Clifford är otrogen mot alla han ser! Och vad ska vi ta på oss? Jag är säker på att det är därför de skickade inbjudningen så sent till oss, för att skämma ut oss med våra oplanerade klädval!

- Jag tror jag vet! Du vet när vi gick på skolbal utan dejt? Då sa ju Kiki att det var det värsta hon någonsin sett, om vi tog på oss det, jag menar det är ju hennes stora dag.... Och det var ju då jag mötte Clifford....

Jag vet att den är väldigt lång del, jag är ledsen för att det inte blev några klädbyten på dem, de hade kanske en trasig tvättmaskin.......

Misan

5:e delen, jag vill veta vad DU tycker om den, om det blir sämre än vanligt , eller om delen var bra fotad? Snygga kläder? Passande kläder? SKRIV!

Tidigare delar här!

När jag gått ut såg jag mig omkring. Även om jag var tidig stod han där och väntade på mig, precis som han hade lovat.

- Hej, sa han.

- Hej, vad ska vi hitta på idag?

- Vi kan väl gå runt lite på promenad. Vi kommer säkert på något.

Dagen blev ännu roligare och trevligare än den gången jag tidigare mött honom.

Vi klappade en vildhäst, eller jag gjorde det.

Gustav stod brevid och såg på hästen, han såg ganska rädd ut. Vi gick runt i Paris och hade roligt. Pratade, gick, sprang, skrattade. Jag kände att jag gillade Gustav mer och mer.

 När det började skymma satte vi oss på en bänk bredvid Parisehjulet.

- Det börjar bli lite kallt, huttrade jag.

Jag lutade mig mot honom, han la armen över min axel och jag slutade huttra.

- Jag tror jag måste gå nu, jag ska till mataffären.

- Vänta lite grann bara.

Han lutade sig framåt. Han kysste mig. Eller det var en lögn, jag kysste ju tillbaka.

- Ömh, jag tror dom behöver mig på affären, jag måste gå! ropade jag och sprang iväg.

Det hade varit en lång dag och alla nya varor behövde prissättas så jag var väldigt trött när arbetet var slut.

Jag var lat så jag tog en taxi hem.

Herregud, vad ska jag säga till honom? 

Om jag skulle vara ärlig mot mig själv så var jag rädd att han skulle lämna mig, som Clifford, Gustav var för perfekt för att jag skulle låta honom gå.

4:rde delen av Angels In Paris! Är den bra?

Fler och tidigare delar HÄR!

Jag log hela tiden när han pratade, han var lika snäll som han såg ut med sina vänliga blåa ögon och jag kunde inte låta bli att berätta allt till honom. Jag berättade om mamma Germo, Jenine min bästa och enda kompis, den svekfulla, otrogna Clifford och själviska Kiki.

- Nichole, jag måste gå, sa han tillslut.

- Okej, det var trevligt att träffa dig, hoppas att vi ses igen.

- Vi kan väl ses imorgon?

- Hmm, det är måndag då va? Det var igår jag var på cafét...  Jag jobbar deltid hos affären imorgon.

- Oj, vad synd, vi ses väl ändå någon dag får vi hoppas...

- Jag skulle nog kunna jobba sent imorgon, då kan vi göra något på dagen?

- Det vore väldigt snällt om du kunde det. Vi möts vid din grind kl. 10 imorgon då! Hejdå!

Jag sprang hem det snabbaste jag kunde men hejdade mig. Hur kunde han veta var jag bodde. Jag vände mig om för att stanna honom och berätta var jag bodde, när jag upptäckte att han redan var borta.

Det gick fort.

Jag läste ut mina favoritserier för att få tiden att gå. Jag kunde inte komma på något att göra.

Tillslut gick jag och la mig.

Nästa morgon när jag vaknade såg jag på klockan. Den var 9.20

Shit, om 40 minuter är han här!

Jag bytte snabbt om, och av någon konstig anledning var det svårt för mig och välja kläder, och jag stod och studerade mitt utssende mycket längre än vanligt.... Jag var nervös.

Ja, vad ska man skriva, 3:e delen.

Läs tidigare delar HÄR!

Nästa morgon vaknade Nichole tidigt, hon försökte att inte minnas vad som hänt dagen innan.

Nichole klädde på sig det första hon hittade i byrån och gick ut till en taxi hon beställt.

Hon satte sig. Tänkte lite på Clifford, intalde sig själv att han inte var värd henne, det han gjort var väl bevis nog?

N: Eiffeltornet, sa hon till chaffören. Taxin började långsamt köra längs gatorna i Paris. 

Först stod hon i skuggan och stirrade rakt fram, hon mindes att förra gången hon var här var hon med Clifford.

Hon rös och gick ut i solen.

Vad ska jag göra nu då?

Nichole tog fram kameran och rensade bort de dåliga bilderna.

Snygg bild på Clifford, bort med den...

En till bild på Clifford? Men vem är där borta vid de vita pelarna?

Shit, han kommer närmare.

Han såg så ljus och god ut med sitt lockiga hår och bleka hud. Han såg inte heller särskilt fransk ut.

Killen: Hej, jag såg dig här helt ensam.

Nichole: Ja, jag är ensam.

Killen: Är du bra på att fotografera Fröken...

N: Nichole Bonaqe, svarade hon och böjde ner huvudet och rodnade. Du då?

Killen: Åh, jag är Gustav Angel. Jag gick fram för att jag tyckte du såg så ensam ut, nästan övergiven, om man får säga så utan att du blir arg...

N: Nej, jag tror du hittade precis rätt ord för att beskriva mig. Fast mamma och Jenine bryr sig väldigt mycket om mig istället.

Gustav: Jenine, är det ditt syskon? Din pojkvän då? Jag såg dej med honom här häromdan.

N: Jenine är inte min syster, det är min kompis. Jag har ingen pojkvän.

Det var då jag fattade att jag äntligen var fri från honom.